Ensam i biomörkret...

En gång...Det är allt. Bara en gång. En futtig gång har jag gått på bio själv. Det var något år sen nu och jag, medryckt i hela Harry P-hysterin, kände att det varit schysst att kolla in den en fredagskväll eller om det måhända var en lördag...? Hursomhelst, jag kommer dit, köper min biljett, hänger lite lugnt utanför salongen, läser den obligatoriska film-tidningen och ska precis knäcka; -ooohh, den borde man se?! innan jag inser att jag har ingen att bedriva detta pre-movie-talk med. Jag får helt enkelt ägna mig åt att kolla på de förälskade paren, de störiga ungarna som man VET kommer att accelerera i ljudvolym allteftersom filmen fortlöper och den udda stackars saten som är i samma sits som mig själv.

Filmen börjar, man sätter sig till rätta, kollar reklamen och planerar att ge min vän en sista förväntansfull blick innan man totalt riktar fokus framåt, men än en gång slår det mig att jag är på bio SJÄLV! Detta ledde såklart till följande; jag retar mig extra mycket på knastrande godispapper, det stundtals alltför höga viskandet från "mina grannar" och barn som sitter och häller i sig läsk och sen inser att filmen håller på i 2,5 timme....suck!
Kontentan; gå på bio själv; höjdarupplevelse? nja....funkar? definitivt...sorgligt? ser det absolut ut som...ska jag ta en ensambio idag? JAA!!!